Alltså, det är som allt annat som bara blivit i mitt liv.
Det är mycket som bara blir. Jag är väldigt öppen och alldeles för nyfiken för mitt eget bästa.
Att komma in i huvudet på Miriam Andersson är omtumlande och skapar lust. Nyfikenhet, google, rätt sammanhang och saker som bara händer kan ta oss människor till spännande platser. Hon utsågs till Årets nyföretagare i Huddinge 2018 och hon förändrar världen – en människa i taget. Med hjärtat i halsgropen.
Jag kommer till Rå och Så i Huddinge centrum ett par timmar innan lunchrusningen börjar. Smart Klimat har varit och fotograferat Miriam och maten tidigare på morgonen och Miriam håller nu på att förbereda lunchen. Med varsamma händer sätter hon samman de där omtalade vårrullarna medan vi pratar.
Hon har drivit Rå och Så i ungefär ett och ett halvt år. På hemsidan beskrivs det med följande ord:
Ett veganskt råmats-hak i Huddinge Centrum
med eko-mat, schysst kaffe, otroliga bakverk & massa kärlek.
När jag frågar hur det blev så berättar Miriam att det är mycket som bara blir hennes liv. Att hon inte alls tänkte göra en sån här grej när frågan ställdes, eller när erbjudandet om en lokal i Huddinge centrum dök upp. Ändå väcktes en nyfikenhet och Miriam hör sig själv ringa tillbaka och fråga vad det är för en lokal. Vad är det för ställe?
Det hålls ett möte och Miriam tycker inte om lokalen. Hon vill heller inte öppna den Juicebar som efterfrågas. Knappt två år senare sitter vi här ändå, i hennes veganska råmats-hak, och sammanfattar vägen hit. Med öppenhet och nyfikenhet som drivkraft och idéer om att det skulle gå att flytta väggar, snygga till och göra något eget började en resa. Ett par samtal med en storebror som flyttade tillbaka till Huddinge för att vara med i det som Miriam skämtsamt kallar för ”cirkusen” ledde vidare och sedan stod de där med en tanke om ett veganskt råmats-hak. De letade instruktioner, bilade upp golv och bredspacklade väggar. Med lust, mod och förmågan att använda google för att lära sig saker så går det att göra mycket.
Det här är min femte bebis.
Miriam Andersson har lång erfarenhet från restaurangbranschen. Tanken om att starta eget fanns i bakhuvudet, men det skulle liksom inte ske just nu. Kanske var det lusten att få skapa något med de egna händerna. Det som är Rå och Så idag har liksom formats av Miriam i varje detalj. Hon berättar om känslan av att ha satt den där auran. Från bredspackling, via maten, till den utvalda musiken som spelas i bakgrunden. Konceptet är Miriam. Och kommer att växa. För fler idéer gror. I en bördig jord som är svår att definiera. Men den här människans kreativitet och driv liksom känns i det rum som är Rå och Så. Det här är min femte bebis, säger hon. Jag tycker att det känns ungefär så.
Det är inte svårt. Det behöver i alla fall inte vara det. Det är vårt koncept, med vår veganism och vårt rawfood-tänk. Att man inte ska krångla till det. För blir det svårt, då blir det jobbigt. Och blir det jobbigt så gör man det inte.
När vi sitter där och pratar känner jag hur samtalet får mig att känna igen precis det där. Att leva livet så enkelt som möjligt. Det är nog en av de bästa utgångspunkterna för att fatta kloka beslut. Och att våga göra något nytt. Det blir liksom lättare att ta ut en riktning och hålla kursen.
Efter en stund bestämmer Miriam sig för att gå ut på torget för att köpa rosor. Det är 8 mars – den internationella kvinnodagen – och varje kvinna som äter lunch ska få en ros. Blir någon kränkt av det, undrar hon. Vi pratar om samtalsklimatet, sociala medier och kränktheten. Jag har fört många sådana samtal de senaste åren, men med Miriam blir utgångspunkten en annan. En mer mänsklig ingång som handlar om att en inte ska vara rädd för att göra goda saker för olika människor, eftersom det aldrig kan innebära att konsekvensen behöver vara att en dissar alla andra samtidigt. Den typen av polarisering förlamar oss och så kan vi inte ha det.
Hon berättar om att fördomar dessutom inte sällan visar sig vara just det, fördomar. En gång kom ett par äldre män i åttioårsåldern in i restaurangen, granskade menyn med kritiska ögon och beställde till Miriams förvåning med stor lust Zoodles (svarvad zucchini).
Zoodles har jag aldrig ätit i hela mitt liv, en sån vill jag ha!
Miriam berättar om den stunden, då hennes egna fördomar föll, med stor glädje. Hon förmedlar energin och lusten en man kände för att upptäcka något nytt sent i livet. Jag tror att det där mötet med andra människor betyder väldigt mycket för Miriam. Att hon både påverkar och låter sig påverkas med öppenhet och nyfikenhet. Och jag tror att det är smittsamt.
Ute på torget väljer Miriam de där rosorna med omsorg. Funderar på om hon köper för många. Eller kanske för få. Men det visar sig att de går åt. Under dagen serveras det fler än 80 luncher på Rå och Så, och de där rosorna väcker glada reaktioner hos gästerna.
Jag frågar Miriam om vad som motiverar henne att fortsätta de där dagarna när det känns tungt att driva företaget. För de dagarna finns förstås. När vissa saker inte fungerar, eller antalet gäster dippar. Svaret är snabbt och klarsynt. Det handlar om att gästerna uppskattar det Miriam gör. Glada tillrop och tacksamhet över det hon delat med sig av skapar motivationen.
Det räcker med att det kommer in en gäst som säger att maten är god eller att det är fint här.
I framtiden finns det fler saker att göra. Tankar gror på att öppna på fler platser. Catering-verksamheten går väldigt bra och jag förstår att det som Miriam gör kommer att sprida sig. Men exakt på vilket sätt får vi vänta och se. Närmast står kvällsöppet på Rå och Så i Huddinge på tur. Ny kvällsmeny och uteservering väntar och fler typer av events.
Jag frågar om hon skulle vilja kunna servera egenodlade grönsaker, som uppmärksammade Manfreds gör i Köpenhamn. Och jodå, den tanken finns där också, men det är en ganska krävande idé som kräver tid.
Krävs det en supermänniska för att göra det här? Som hos många entreprenörer så finns ifrågasättandet där. Kanske som en kort daglig fråga om tvivel. Varför gör jag det här? Men dagliga stunder av glädje tar också plats, som när de gör high-fives på Rå och Så efter att ha fått till en sås som smakar fantastiskt. Och Miriam kopplar ihop sig med andra som tänker i liknande banor. Vilket skapar olika typer av samarbeten, relationer och även events.
Man måste bli bättre på att be om hjälp och inte tycka att det är dåligt.
Men, hur går det egentligen till? Att driva upp en verksamhet från noll. Göra ordning en lokal, utveckla en meny, utöka verksamheten och tänka på fler vägar och expansion, samtidigt som en har fyra barn hemma och en partner med många resdagar borta. Och dessutom hantera sorgen när den som stod vid hennes sida, hennes bror, tog sitt liv. Hur har hon klarat allt detta? Jag frågar om Miriam är en supermänniska. Men nej, det vill hon verkligen inte kalla sig. Istället handlar det om att känna sina gränser, delegera och be om hjälp. Sen verkar de vara ett väldigt bra team därhemma, där alla liksom är med och tar det ansvaret vi så ofta pratar om. Miriam berättar med värme och stolthet om sin familj och vad de betyder.
Och barnen hänger på Rå och Så ibland. Eller åtminstone i centrum. Precis som Miriam gjorde i samma ålder. För Miriam Andersson är född och uppväxt i Huddinge. Här finns utgångspunkten, minnen och tankar om framtiden.
Det är ju hela mitt liv. Jag har inga referenser. Jag har alltid bott här.
Jag märker att Miriam är nyfiken på Huddinges utveckling. Den stadsutveckling som pågår omfamnar hon och i den miljön känner sig Miriam hemma som människa och med sina idéer.
Vi pratar mer om maten och gästerna. Om viljan att slå hål på myter om att vegansk mat är konstig, inte mättar och inte är för alla. Vilka är det som kommer till Rå och Så? Gästerna blir fler och allt mer olika, menar Miriam. Många är föräldralediga och fortfarande är det fler kvinnor än män som besöker Rå och Så, men något håller på att hända. Nu serveras menyn till bygg-gubbar och tjänstemän. Äldre par och barnfamiljer.
Kundkretsen från början var ju bara medelålders kvinnor, i princip. Kom det en man så var han medtvingad och stod och stirrade ned i golvet och trodde inte att han skulle kunna äta någonting, typ.
Jag förstår det. Det är lätt att bli drabbad av smakerna i maten. Eller bara stämningen på Rå och Så. Definitivt av Miriam och hennes medarbetares värdskap och inställning. Jag tycker att det är lätt att ta plats i deras värld. Här känner jag mig välkommen och de har mycket spännande att berätta om. Under vårt samtal berör vi även sorg och svåra känslor. Oron för klimat och miljö finns där också. Föräldraskapet.
Hela grejen med det Miriam Andersson gör på Rå och Så är fint sammanfattat på hemsidan:
”Det började…
.. med en tanke, en dröm (som så mycket annat) och fortsatte med en liten lokal i mitt förortscentrum. Månader av tungt renoveringsarbete resulterade i att jag och min storebror och byggpartner plötsligt sålde vår första kaffe “to go” till en kvinna som inte förstått att hon där och då var den första betalande gästen på “RÅ och så” i Huddinge Centrum. Gissa om hon fick breda leenden?
Mycket har hänt hos oss sedan den morgonen i augusti. Personal har kommit till och min storebror finns inte längre i livet – men vi är en liten familj i arbetslaget idag och vi välkomnar er alla som är nyfikna på oss och vårt koncept, redan är stammisar, kanske lite skeptiska eller inget av tidigare nämnda.
Med en kärlek till växtbaserad mat och allt den gör för kroppen, planeten och smaklökarna ska vi frälsa världen – en person i taget!”
När jag går ut i den kalla eftermiddagen är jag varm i magen. Det händer bra saker när människor möts. Och att få en känsla av hur det är i huvudet på Miriam Andersson är minst sagt inspirerande. Ett par timmar i hennes universum väcker något i mig. Det hon gjort sitter i väggarna. Och hennes bror är med. Ibland är det just det mänskliga som är grejen med entreprenörskapet.
Jag ser fram emot fler samtal och nya smaker. På Rå och Så, men också i huvudet på andra människor med idéer som smittar.